Egentligen så skulle han kunna gå runt i hemskt fula trasor och ändå lyckas se charmig ut. Han lade upp ett klipp på Facebook och han hade bara en helt vanlig vit t-shirt på sig, men såg ut som en Gud. Hans leende strålade och hans ögon var som två fönster in till harmoni, eller något. Hans skratt, sättet som han pratade på. Poängen är den att: man behöver inte ha ett visst utseende för att vara snygg/vacker. Det är något i människan som skriker ut en skönhet. Det finns så många fina människor. Nästan alla, är fina. Om man låter sig själv vara fin och tror på att man är vacker så kommer andra att se det. Han där uppe är ett exempel. Självsäkerhet räcker.

Bild: lookbook.nu

Ibland. När det är soligt. Och man har shorts på sig. Och man ställer sig på en bräda. Och man åker. Och sådär. Så blir det så att. En del av kroppen blir brun. Och en del, under byxorna, blir inte det. Ja. Ibland så. Blir det. Så. Och när det blir så så kan det bli så att det blir som det inte borde bli, så man blir som man annars hade blivit om det hade blivit som det borde. 

Min granne erbjöd sig att åka med mig och det var läskigt, men mindre ensamt. Jag har lätt för att klicka med människor och han var trevlig. Fast det var antagligen sista och första gången, jag är för lat för annat. Nu ska jag njuta av tiden med mig själv, åh vad jag älskar just de timmarna. Haha. 

Allt är bortaaaaaa. Varför? För att det blev så rörigt och fult allting. Jag gillar att ha ordning på saker och ting och det började spåra lite, haha. Istället så ska det bli ordning och jag ska låta bli att skriva när jag inte vill skriva. Det händer väldigt, väldigt sällan men när det väl händer så bryter ett helvete lös och allting blir kaosartat. Nej, inte så fullt ut dramatiskt. Men ni fattar. 

Jag vill alltid dela med mig av det jag skriver dagligen men jag tycker fortfarande att det känns skumt att låta andra läsa det jag skriver. För jag skriver mycket, länge och sätter ned precis varje gnutta av ork jag har. Det är faktiskt det enda jag orkar satsa på fullt ut. Av alla människor, alla sysselsättningar och allt i Världen så finns det ingen och inget jag vågar satsa mer på. Eftersom att jag ogärna pratar med folk om hur jag mår, hur jag inte mår och hur jag vill må så omvandlar jag ångest, sorg, lycka, förvåning, ilska osv. till ord som sedan bildar meningar som sedan bildar stycken som sedan blir till noveller, berättelser och ibland (alldeles för sällan, hm) sagor. Men att låta er läsa skulle vara som att ni skulle se mig naken. Det funkar inte just nu, haha. 

Förövrigt så tänkte jag bara dela med mig av en riktigt fin låt. Fin och fin. Snarare skön. Baptism med fina Crystal Castles (som faktiskt är fina). Nu ska jag ut och inte komma in förrän det blir kallt. Och det är inte soligt så jag kan skejta utan att se ut som ... ja exaaaaaaaaaaaakt. Hejdå.